Varannan vecka

I morgon börjar det, "varannan vecka livet", som blir en prövning. Hur lever människor utan sina barn varannan vecka? Tiden kommer säkerligen fyllas med jobb, jobb och åter jobb. Det är inte det att jag kommer ha för lite att göra och för mycket tid att fylla. Utan det kommer att fyllas med helt andra saker. Varannan vecka blir det hemmaliv i huset med katten och lillebror. Hur ska vi leva då? Hans liv kan ju inte bli "forcerat" under tiden. Bara för att vi vuxna har behov av att ta igen förlorad tid så kan vi inte begära att en tonåring har lust med det. Han kommer dock inte behöva flytta på sig. Vi gör det, mannen och jag, vi packar väskan, vi flyttar fram och tillbaka.
   Hur allt kommer att bli sedan. Det vet vi inte idag. Det blir en fråga att lösa i framtiden. Just nu är det ett steg i taget som gäller. Jag känner mig tudelad och vilsen. Ifrågasätter besluten men ändå inte. Om jag skulle beskriva hur det känns just nu så blir jag ordfattig. I morse ville jag inte gå upp ur sängen. Ville dra täcket över huvudet och aldrig, aldrig mer kliva upp. Vem vet vad som är det rätta att göra? Hur tar vi oss igenom det svåraste svåra?
   Storasyster är långt bort. Hon har flyttat till Åre och lever livet. Hon lyssnar på vad som händer hemma och stöttar sin lillebror via telefon och sms. Vad de känner, barnen, vet jag inte riktigt. De har varandra och jag hoppas att de berättar och väljer att prata med oss vuxna när de känner att de behöver.

   Andra har gjort det här före oss.

Mina frågor just nu är: varför måste det bli så här och hur tar man sig igenom den första tiden med förnuftet i behåll? 

L