Helg i 180

Den här helgen har fullkomligt rusat förbi och varit fylld av liv! Fredagen inleddes med en kväll på stan med mannen, syster och svåger. Champagne och räkor, solsken, flanera längs med vattnet i vackra Stockholm. Härligt!
  Sedan har jag varit på fest hos en av mina "partners in crime", vi är ett sammansvetsat gäng tjejer och nu var det dags för jämn årsdag. Underbart roligt, tal som var vackra, roliga, tårfyllda och fulla av skratt! Nu är det söndag. Mors dag. Vi har inte riktigt hunnit med att fira den. Vi fixar för studenten som går av stapeln här hos oss på fredag. Men mamma har jag firat, det glöms inte bort. Så till alla er mammor önskar jag en skön morsdag med nära och kära.

Take care!

L

Städa bland minnen

Vårstädning, storstädning eller rensning. Det behövs ibland. Jag kan vara väldigt sentimental och spara brev, kort, texter, mail etc för att läsa igen. Nu har jag ändå tagit tag i det och börjat rensa. Vissa minnen kanske jag måste släppa för att kunna gå vidare. För att ge utrymme för något annat, något nytt. Se nya horisonter och vidga mina vyer.
   Att rensa är ganska renande och kan ge en skön känsla när det är färdigt. Som att bli syresatt på nytt. Ut med det gamla och in med det nya. Igår satt jag med pärmen, "cancerpärmen", och funderade på om den ska slängas eller inte. Är den bra att ha kvar ett tag till? Eller ska jag släppa iväg dessa papper och journaler? Strimla dem eller elda upp dem. Kan den symboliska handlingen hjälpa till att sända signaler till kroppen? Signaler liknande "håll dig frisk"?
   Vet inte, funderar på det. Hittar inget bra svar. Får fortsätta att rensa bland allt annat bråte först. Svar brukar komma när ett beslut har mognat fram. Tänker mycket på det. Att helt plötsligt kan allt stå så klart och tydligt hur jag ska göra. Så gällande cancerpärmen, beslut kommer, men inte just idag.

Kram

L

Det här med plåster

När jag var liten tyckte jag att det var jättehemskt att ta bort ett plåster. Jag pillade och grejade för att det skulle göra så lite ont som möjligt. Efter mycken övertalning från mamma och pappa så blev det sedan den mer hårda men effektiva varianten. Ta tag och rycka till snabbt. Smärta = kort och intensivt.
   Dessa två varianter att ta bort plåster är för mig applicerbara på många saker i livet. Fatta beslut, vänta med att göra något eller göra med en gång (otrevliga läkarbesök tex), avsked, berätta något svårt för någon annan, ja listan kan göras ganska lång.
   I mitt arbete handlar allt om människor och att hantera det som medföljer att ha medarbetaransvar. När och hur ska saker berättas? I vilken miljö? Vilken veckodag? Försöker även fundera på med vilka tekniker som saker kan berättas. Tycker jag har ganska bra koll på det här i yrkeslivet. Svårare är det privat.
   Allt går ju dock att ta lärdom av. Jag har nu "pillat på ett plåster" sedan januari och rev nu bort det sista i veckan. Med facit i hand skulle jag ha gjort den andra varianten i det här fallet. Rivit hårt och snabbt i januari. Hade varit mycket bättre. Men nu blev det inte så och jag får se det positiva i att jag är en erfarenhet rikare.

Kram 

L

Energi

Den här helgen har vi tagit tag i en hel del projekt som väntat på att bli klara. Vi har fixat till förvaringen i tvättstugan. Det blev jättebra. Jag har skrubbat och fixat med våra utemöbler så de är rena och fina, Jacuzzin har också fått sig en omgång med vattenbyte och div underhåll.
   Sedan har jag övningskört med stora E. Vi har hunnit med att köra 4 ggr på 2 dagar. Hon är ivrig att försöka ta körkort veckan efter studenten. Sedan åker hon till Visby och sommarjobbar och då kan det vara bra att ha körkort.
   Ikväll tog jag en långpromenad genom skogen som hade spår av sommar i luften. Jag hittade liljekonvaljer som jag plockade med mig och de står nu så fint på köksbordet härhemma. Den här veckan kommer vår nya soffa till vardagsrummet och sedan ska det fixas med lite mattor och lampor så blir det fint därinne i alla fall. Just nu finns det energi i familjen och det känns härligt!

Kram 

L

Högt och lågt

Stundvis är jag så stressad så det känns som om hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen och lämna mig grå och kall för att sedan känna hur lugnet kommer smygande och får hjärtat att sakta ned och vila igen. Maj månad, vilken familj känner sig inte stressad då? Mycket på jobbet, aktiviteter som ska ha avslutning, stundande skolavslutningar och student.

STUDENT!!! Stora E ska ta studenten och jag står förundrad och ser på. Hur gick det till? När blev hon så stor? Härligt att se hennes glädje att få ge sig ut i livet på egna ben. Men jag då, hennes mamma? Bitterljuvt...

Kram

L

Att bära sig själv

Ibland händer det saker som vi alla behöver hantera. Här kan ju jag alltid göra ett val hur jag vill förhålla mig till det. Dela med andra, dela med någon som står mig nära eller hålla alltihop helt för mig själv. Under de år jag var sjuk så hittade jag styrkan i att ibland låta känslorna komma och bara vara i dem och se vad allt skulle utmynna i. Att inte bli rädd och skrämd av styrkan i starka känslor. Vad kommer efteråt? Vad kan jag hitta när det rasar som värst inombords? Sanningen, sanningen om mig själv, om vilken väg jag ska ta och hur jag vill förhålla mig till det jag känner. Stort och läskigt, absolut. Men... Ibland behöver i alla fall jag våga möta mina demoner och SE vad de står för utan att tolka det med någon annan. Att inte blanda in andras tankar om vem jag är och vad jag behöver. Att stå still och "hålla om" mig själv tills allt har bedarrat.
   Det är vad jag gör just nu. Står still, håller om mig själv och hoppas bli lite helare och lite klokare när allt bedarrat. Ont gör det, sliter och river, men det är något jag måste hitta i det här. Just nu vågar jag, vågar stå lugn. Jag bär mig själv genom virrvarret som stormen skapar. Det är tryggt, att våga det, att möta det som stormar.

Kram

L

Långhelg

Vilken tur att den kom just nu! Jag har sovit 13 timmar inatt och det var välbehövligt. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Har somnat för att vakna 2 timmar senare och sedan bara legat och snurrat runt i sängen. Det händer för många saker för att jag riktigt ska känna att jag har koll på läget och hinna med. En situation på jobbet som är mycket svårhanterlig, ganska tung men utmanande. Hade gärna velat vara utan det just nu. Kändes som att allt var precis på G att plana ut och bli lite mer lugnt. Bara att hugga tag och göra det bästa av situationen.
   Idag har jag tvättat hela dagen och ikväll ska jag, stora E och min syster träffas i city. Vi ska ha tjejkväll ihop. Äta på restaurang, ta en promenad runt söder och sedan se en riktig tjejfilm. Mysigt! Vi har inte planerat något i förväg inför helgen och det tycker jag är skönt. När livet är hektiskt är det skönt att kunna vara lite i "go with the flow" på helgen.
   Förra helgen var jag på Gotland vilket alltid ger mersmak och hemlängtan. Att få strosa runt i gränderna, gå längs med strandpromenaden, ta en god kaffelatte på ett mysigt fik och bara vara. Livet känns alltid lite långsammare och faktiskt lite "snällare" på ön. Som om alla tar sig tid att leva lite mer. Men å andra sidan, vad vet jag? Det kan vara en väldigt uppmålad och idealiserad bild från min sida. Jag vet bara att jag tycker att det blir lite lättare att andas när jag är där.
   Idag är det torsdag. Mulet och kallt. Det passar mig bra, känner mig lite kall och mulen inombords. Tyvärr kan jag inte berätta varför, i alla fall inte just nu, kanske aldrig. Jag får hoppas att helgens aktiviteter och umgänge med nära och kära kan hjälpa mig att sudda bort lite av det mörka.

Kram

L

När det krackelerar

Krackelering är vackert på gamla ting. Just nu tycker jag att det är mycket som krackelerar runt mig. Det sitter förmodligen mest i mitt huvud och inget som alltid syns utanpå. Jag vrider och vänder, funderar, tvivlar och analyserar. Det verkar som om jag är i en fas där allt ska skärskådas in i minsta detalj. Ganska arbetsamt men säkert nyttigt.
   På mitt arbete är det stora saker som händer på löpande band. Känns väldigt tufft att det inte lugnar ned sig utan fortsätter att vara ganska turbulent. Snart måste det vända... Nu väntar i alla fall en långhelg med förhoppningsvis solsken och mycket tid med familjen. Kanske att det händer något oväntat, något roligt som får livet att glimra lite extra?

Kram

L

 

Vad är viktigt?

Fick en kommentar som fick mig att tänka (vilket jag uppskattar, det är kul när ni ställer frågor som får mig att fundera). Att det är konstigt att jag väljer att arbeta så mycket efter det att jag varit så sjuk. Varför gör jag det? Det svåra med mitt arbete är att jag verkligen är engagerad och brinner för det jag gör. Jag har förmånen att nästan få arbeta med ett av mina intressen: andra människors utveckling. De flesta dagar tycker jag det är väldigt roligt att gå till arbetet och ser fram mot dagen. Precis som alla andra har jag svackor då jag inte alls har lust eller det inte går som jag har tänkt mig. Men de dagarna är inte så många.
   Avvägningen blir trots allt: hur mycket ska jag arbeta, vad är viktigt att prioritera? Svåra frågor som jag inte har något bra svar på just nu. Jag ser tiden an och hoppas att jag ska hitta en balans som känns sund för mig och min familj. Det jag aldrig tummar på är tiden med mina barn. Måste jag plocka bort något så blir det träning, sömn eller att umgås med vänner. Aldrig barnen. Vilket jag även var otroligt glad över när jag fick mitt cancerbesked och inte visste hur det skulle gå. Jag hade prioriterat barnen!

Kram

L

Hur gör vi nu?

Funderar på hur jag just nu hanterar min vardag. För mycket arbete, har tagit den där tjänsten som jag skrev om för längesedan, då när jag hoppade av. Det är fantastiskt utmanande på många sätt men också väldigt slitsamt. Jag lägger många timmar i veckan på mitt jobb. Är det rimligt? Var det så här jag tänkte när jag var som sämst? Ger jobbet mig mer än vad det tar eller är det dags att tänka om?
   Sitter här och ser mig omkring i mitt hem. Det syns även här att stora saker har skett i familjens liv. Hela huset har hållit andan tillsammans med oss. Nu har det vaknat och skakat omkring alla pinaler lite yrvaket (läs, ingen orkar hålla ordning hemma just nu). Huset pockar på vår uppmärksamhet; "var är era planer? Skulle ni inte renovera köket? Varför kommer aldrig den där soffan som ni pratade om redan för ett år sedan? Skåpen i tvättstugan, var är dom? Trädäcket runt jacuzzin? Piffandet i gästrummet? Gardinerna i sovrummet? Förvaringen till kontoret? Vad håller ni på med egentligen?"
   Ja, vad svarar vi på det? Att vi arbetar som galningar, kommer hem lagar mat och fortsätter att arbeta med varsin dator i knät efter att kidsen markerat att de gör annat på kvällarna. Kan man springa vilse hemma hos sig själv? Eller samlar vi bara lite kraft efter allt som har hänt för att sedan sätta lite fart igen?

Den som lever får se... (å det gör vi ju)

L

Fotfästet

I morse vaknade jag helt ovetande om att det var idag det skulle ske. Det kändes inte bra från början. Som ett obehag låg det och ruvade i magtrakten. Upp ur sängen till ett tyst hus. Tid att sitta vid köksbordet och läsa morgontidningen, slösurfa på paddan och dricka en kopp te. En härlig morgon, en söndagsmorgon efter en fin helg med familjen.
  Obehaget ruvar och drar i sinnesfriden. Vad står det för kanske ni undrar? Om jag visste det skulle jag kunna ta tag i det, vända, vrida och analysera. Nu har jag ännu inte riktigt kunna få fatt i känslan. Tänker att det kommer till mig när det är klart. Då får jag klura ut vad jag ska göra åt det.
   Idag har obehaget fått mig att tappa fotfästet lite grann. Det gör mig trött och lite ledsen. Tänkte att jag var färdig med det för ett tag. Att jag nu bara kunde få vila lite i vardagen. Se tiden an, leva här och nu för att bara vara. Men samtidigt så måste stora händelser i livet få den plats som behövs för att komma vidare. Jag kan bara vara här och nu mitt i obehaget. Det kommer att gå över, en annan dag.

Kram

L