Att vara i sig själv

Tänk vad svårt det är. Min terapeut säger att jag har en hjärna som är programmerad på slutet av 1800-talet eller tidigt 1900-tal...

Jag börjar nu bli mycket piggare i kroppen. Det är helt underbart efter alla dessa slitsamma operationer och all konvalescens. Tyvärr hänger inte huvudet med i samma takt. Jag glömmer saker, tappar tråden i samtal, kan inte läsa längre texter osv. Det här skapar problem för mig.

Jag vill gå till jobbet! Leva vardagsliv! Men först måste huvudet börja fungera. Under tiden tycker terapeuten att jag ska göra lustfyllda saker. Gå på museum, promenera i stan, luncha m kompisar och ha ngt roligt projekt hemma. Låter ju bra det här! MEN - det är då min "gamla" hjärna kickar igång. Är jag inte på jobbet så kan jag inte ägna mig åt såna lustfyllda aktiviteter. Terapeuten skakar bara på huvudet och säger att jag måste tänka om. "Först tar du hand om dig själv så du sedan räcker till till familj, jobb och annat" 

Så nu ska jag träna upp mig på att klara och orka vardagslivet. 

Vad säger ni, låter det vettigt?

Kram 

L 

Att se framåt

Det var som om luften gick ur mig. Jag har varit så lättad, trött och tom efter beskedet. Terapeuten sa till mig att det är väldigt vanligt. Nu börjar mitt återtåg till vardagen kännas realistiskt. Som jag längtat efter att få gå vidare!

Ett första steg framåt är att vi bestämt oss för att skaffa katt. Nu verkar det som om vi har turen med oss och kan hämta hem en kattunge inom den närmsta tiden. Barnen är så lyckliga och förväntansfulla! De läser om katter och planerar så att det ska bli tryggt och bra när den kommer.

En kattunge - precis vad vi behöver just nu, härligt!

Kram och tack för alla fina kommentarer och peppande ord! 

L

Nypa mig i armen

.....för att förstå vad läkaren sa. Igår ringde jag Karolinska på förmiddagen. Fortfarande inget svar. Det fick mig nästan ner för räkning. Min kontaktsjuksköterska lovade att ringa patologen och höra återigen varför svaret inte kommit. När vi hördes av efter lunch så var svaret från patologen att de helt enkelt inte hunnit få det färdigt än. Försökte förklara för kontaktsjuksköterskan hur det känns att gå och vänta, hur mina närmaste också oroar sig och mår dåligt. Att vi är i limboland. Hon skulle prata med min läkare och se vad de kunde göra.

Vid fyratiden igår eftermiddag ringde min läkare upp mig. Svaret hade då precis kommit till henne. De hade funnits 5 lymfkörtlar i provet som analyserades. Alla utan metastaser! Även den extra vävnad som opererades bort där tumören suttit var fri från cancerceller. Så ja, nyp mig i armen! Jag har ännu inte riktigt kunna ta in det här. Känns overkligt men härligt. Det är en stor lättnad inte bara för mig utan även för alla runt omkring mig. Glädje? Lite då och då. Det är som om den inte riktigt vågar sig fram, bara lättnad. Tydligen inte ovanligt enligt min terapeut på Cancerrehabiliteringen. Rädslan finns kvar, den får jag nog lära mig leva med. Det är en lång väg till att bli friskförklarad. Men mitt mål är att ta mig hela vägen dit!

Kram

L

Kan inte sova

Helt omöjligt att sova. Jag försöker att inte tänka alls. Kroppen är orolig. Huset är tyst. Jag har smugit mig upp till övervåningen. Lagt mig bredvid lillebror. Försöker somna genom att följa hans andning och bli trött av hans varma kropp. Känner doften från hans nacke. Jag vill leva! Leva länge! Finnas för mina barn! Gode Gud, ge mig ett besked i morgon, ett bra besked!

Kram

L

Hoppas?

På torsdag har det gått 8 veckor sedan de tog bort lymfkörtlar från mig. Efter operationen beklagade min läkare att det skulle ta 4 veckor att få svar då lymfkörtlar tar tid att analysera. I fredags när min kontaktsjuksköterska tog kontakt med patologen så berättade de att de inte hunnit med! 

Lidande, inte bara för mig utan för alla runt mig som också oroar sig. OM det nu har spridit sig, då borde jag varit på gång med strålning för längesen. Idag känner jag mig stressadoch trött. Vet inte hur jag ska hantera att eventuellt inte få svar de närmsta dagarna. 

Pratade med mamma i telefonen, hon är orolig och rösten bär inte hela tiden när vi pratar om det här. Vet att hon försöker vara stark för min skull. Men hon är ledsen, trött och uppgiven. Pappa går undan, snickrar och funderar. 

Hemma hos oss ligger det gråa vädret och lurar i alla hörn. Smyger sig på ända in i hjärteroten. Jag vill veta, jag vill komma igång med nästa fas, vilken det än må bli. Ingen borde få vänta så här länge. Jag försöker verkligen vara positiv och lägga min energi på rätt saker. Ibland är set svårt, idag är det svårt...

Håll tummarna för att jag får besked i morrn - rätt besked

Kram

L

Framtiden

Somnade sent och vaknade tidigt. Sitter här vid köksbordet med tända ljus i ett hus som fortfarande sover. Ute är det mörkt. Jag har satt på en maskin tvätt, ätit risgrynsgröt och läst morgontidningen. Önskar att jag kunnat sova längre.

Jag väntar ännu på besked. Ringde KS igår och de hade inte fått ngt svar från patologen. Vad är det som gör att det dröjer?  Det har gått 7 veckor nu. Situationen som uppstår kan jag likna vid vakuum. Ska jag förbereda mig mentalt på att jag nu kan börja bygga upp mig själv för att komma tillbaka till vardagslivet, det som fanns innan? Eller ska jag förbereda mig på strålning och fler behandlingar? Jag tänker att jag ska få bra besked, tänker att nu börjar mitt friska liv. Samtidigt är det svårt med hopp, det gör så ont om det inte blir som jag önskar.

Nu börjar det regna ute. Inne är det varmt och mysigt. Mitt hem, min kokong. Nu hoppas jag och önskar att det kommer ett svar idag, rätt svar.

Kram

L