En Gåva

Kärleken är en gåva. Det är inte alla förunnat att få uppleva den. Det är inte alla förunnat att kunna ge eller ta emot den. För mig är kärlek ett kravlöst tillstånd med en stor portion respekt, nyfikenhet och vilja att försöka förstå och mötas.

Jag är så glad och tacksam för all kärlek som omger mig, som ges mig. Just nu är jag mest som ett kärl som behöver fyllas. Ett kärl som sinar och som inte kan släcka törsten från andra. Jag räcker till till mig själv och med nöd och näppe till mina barn.

Men älskar er alla det gör jag hela tiden, även när det inte syns eller känns.

Kram
L

Sår och tårar

Igår när jag skulle sköta om mina sår kom sorgen. Geggig som tjära, svår att mota bort och hejda. Medan familjens röster och samtal pågick utanför badrummet så sveptes jag bort. Översköljdes av känslor av hopplöshet, smärta och sorg. Sorg så stor så den inte rymdes i bröstkorgen. Den höll på att spränga min kropp, andningen kom stötvis och ryckig medan tårar strömmade över mina kinder.

Gråt kan vara renande och ge ny kraft. Inte den här gången. Tillslut fick jag den att klinga av, stoppas undan för att kunna gå ut och ha söndag med familjen. Men den fortsatte att hänga sig kvar; göra mig långsam, ofokuserad och frånvarande.

Kram
L

Vad kan du som anhörig göra?

Det här är en svår fråga. Även fast jag själv nu har erfarenhet både av att vara nära anhörig till både svårt sjuka och dödssjuka personer samt drabbats av cancer själv är det svårt. Det finns ju inga ord som nog kan beskriva för någon hur mycket man känner med den eller till tröst. Hur ska man göra då? Det är ju också individuellt vad alla vill ha och behöver. Ändå tror jag det finns en del saker vi kan göra för att underlätta. Saker som är/varit otroligt betydelsefulla för mig och de jag pratat med som drabbats av svåra kriser och sjukdomar. 

Här kommer några tankar:

Visa i akt och handling att du finns för den som är sjuk.

Säger du "jag finns här om du behöver, det är bara att höra av sig". Så är det viktigt att du är medveten om att du måste fortsätta vara den som tar kontakt, initiativ och bjuder till. En människa i kris orkar inte själv.

Gå in och stötta upp vardagslivet. Laga mat och lämna över till de drabbade. Vardagen är väldigt svår att få snurr på när något allvarligt händer.

Erbjud dig att vara informationskanal till alla runt omkring som är oroliga om trycket på drabbad och dess anhöriga blir för hårt.

Skicka sms då och då. Berätta lite kort om din dag, en tanke el dyl. Något som bara visar att du tänker på personen i fråga. Skriv inte bara "tänker på dig", skriv om något roligt, något som hänt på senaste tiden eller något du ser utanför ditt fönster.

Erbjud förströelse. Tidningar, böcker, filmer eller annat som kan tänkas ge lite "frist" i form av distraktion.

Var oerhört lyhörd för de behov som signaleras.

Våga uttrycka dina känslor. Säg gärna att du vill att den andra ska berätta vad den vill ha hjälp med eller vad den har för förväntningar på dig.

Våga vara nära.

Lyssna och försök dela perspektiv och försök förstå. Det är ingen hjälp att försöka "gaska upp" någon som är orolig genom att förminska de känslor eller tankar som finns. En människa i kris är inte rationell.

Om du googlar, läser på och hittar fakta. Släng inte ur dig det till personen i fråga om du inte först vet om den vill ha informationen. Viktigt är även att du vet hur saklig, vetenskaplig och grundad källan för information är.

Kram

L

När det är trasigt

Ibland är det vackert med trasiga ting. De är kantstötta, repiga och saknar en del här och där. Ändå kan de utstråla skönhet för betraktaren. Skönheten är sprungen ur andra värden än det rent estetiska. Det kan vara för allt som upplevts tillsammans. För att det är något som blivit nött av ålder och är välanvänt med varsamhet och respekt. Något som skänker tröst, trygghet och goda minnen.

Ibland går saker sönder, blir trasiga av andra skäl. Vi kan ha farit ovarsamt fram, glömt att respektera dess värde och inte behandlat något med den kärlek och omtanke som behövts. Vi kanske inte kunnat se nyttan av att vårda och bevara. Vi har lagt energin på något annat som synts vara viktigare.

Vissa saker lägger vi ned hela vår själ och energi på att laga. Ibland går det bra och andra gånger inte alls. En av de viktigaste saker vi människor har att vårda, respektera och älska är oss själva.

Ta hand om er,

Kram

L

Hemlängtan

Imorgon har jag legat här på KS en vecka. Det är skönt att vara i så goda händer. Varsamma, vakande och vårdande änglar som gör allt för att jag ska må så bra som möjligt. Underbart. Men jag längtar hem.

Hem till min säng och kudde som formar sig efter mig. Där kroppen hittar sin plats och kommer till ro. Hem till de välbekanta dofterna och ljuden. Hem till mina härliga ungar. Lillebror som alltid så försiktigt kommer och vill gosa. Stryker mig på kinden eller armen med sina sidenmjuka händer. Frågar mig om jag vill ha pussar på mina ögonlock. Storasyster E som pysslar om, vill underhålla mig med berättelser om dagen och plockar fram bra filmer som vi kan titta på. Gärna medan vi äter något gott hon bakat. Hem till  J, min livskamrat och vapendragare. Klippan jag kan luta mig mot när det blir för mycket men som även vågar visa sig liten och svag för mig. Han är min andra halva. Med honom kan jag krackelera, brista och släppa ned garden.

Dessa tre är mitt livselixir, min längtan och kärlek. Tillsammans med dem, min syster och mina föräldrar kan jag ta mig igenom precis vad som helst. Vet inte hur jag nånsin ska kunna beskriva i ord för dem hur viktiga de är - mina krockkuddar.

Kram
L

Här och nu

En akrobatisk dusch för att inte blöta bandagen. Känna hur vattnet strilar över kroppen. Förnimma att det känns. Ett tecken på att jag ändå lever, känner och upplever. Underbart. Vattnet skänker tröst, värme och skydd. I duschen kan tårarna blanda sig, det salta med det söta. De kan få komma lugnt och stilla. När kroppen är varm och trygg gör gråten inte lika ont.

I min sjukhussäng har jag byggt en trygg kokong. Här finns bara nu, inte sen. Sen får bli en annan dag, en annan tid i ett nytt liv. Jag tillåter mig för första gången på väldigt länge att bara vara. Vara ett med mig själv. En spännande bekantskap tar form; jag och mig.

Vad ska det bli av det?

Kram
L

Det svarta

Att fångas i det svarta är substanslöst, uddlöst och oändligt. Det är som att ligga på botten av en sjö och se ljuset på ytan men inte simma dit. Som om tanken på att simma inte finns. Allt blir vagt, trubbigt, distanserat och ointressant.

L

Sjukhus på helgen

Det planar ut, stillnar litegrann. Den värsta smärtan har lagt sig. Här på KS är det lugnt och stilla. Ganska tråkigt men ändå lite skönt. Nära och kära ringer och smsar. Har pratat m mamma på morgonen, det var mysigt. Snart kommer dottern o hälsar på. Igår kom mannen äntligen hem, han kom direkt hit till mig. Vi fick några timmar tillsammans innan han åkte hem till barnen.

Idag har jag duschat och satt på mig mitt egna nattlinne. Vilken skillnad det blir bara av att få ha egna kläder! Känner sig genast piggare, friskare.

Njut av solskenet och den fina höstdagen!
Kram
L

Möten

Mitt i natten på KS. Morfinrusig, sorgbrusig och tom. Min rumskamrat har åkt tillbaka till uppvaket. Hennes smärtor var outhärdliga att se. Hoppas hon fått ordentlig smärtlindring nu. Här är kl 04.17 och jag sover inte. Tänker på mitt möte m G som nu ligger någon annanstans och förhoppningsvis inte har så ont. Vet inte när hon kommer tillbaka till rummet.

Hon fick vänta länge med sin svåra smärta. På förnatten hinner inte personalen med. Jag ser hur de stressar och känner sig otillräckliga. Jag försökte hjälpa G så gott jag kunde. Talade med henne, fick henne att berätta om sitt liv och sina barn. Hjälpte henne att försöka andas djupa lugna andetag. Såg hur hennes ögon höll fast vid mina, försökte hitta kraft. Hoppas att det hjälpte litegrann i allafall. Två människor i ett rum, fjättrade av slangar och smärta i varsin säng. När de äntligen hade tid att köra G för hjälp så var jag helt matt. Började kräkas igen. Det gör ont i såren att kräkas.

Nu  ligger jag här, hög på morfin, trött och tom. Försöker fatta vad deb här operationen innebär. Det har inte sjunkit in än. Men plåstret är rivet, hårt och skoningslöst.

Kram
L

Besked igår

Igår var jag på Karolinska och träffade läkaren. Operation. I morgon....

Nu känner jag att det är svårt att hänga m mentalt. Det har tagits prover och opererats sedan augusti. Jag hat gått och väntat på olika provsvar ibland över en månad. Men nu, nu är det konferens på måndag, läkarbesök en tisdag, bli inlagd ikväll och operation i morrn. Nu går det snabbt, toppen,.,. Eller?

Jag hinner inte med. Det är en komplicerad operation. Den behövs för att minimera all möjlig risk för att det ska spridas sig vidare i min kropp. Så det är ju självklart att jag ska åka in ikväll. Skulle bara ha velat få några dagar till på mig att hinna fatta. Hinna ställa om. Hinna förstå, sörja, rasa, förbanna och landa lite. Landa lite i att det är cancern som sätter villkoren för det som sker runt mig just nu. Jag kan få skjuta på det i två veckor om jag vill. Förstår ni? Jag kan det. Vad innebär det, är det någon fara? Om jag skjuter på det så ändrar det ändå ingenting, eller? Kan jag vara hjälpt av en "second opinion"? Finns det andra sätt att lösa det här på? Alternativ medicin, kost, annan form av behandling, våga ha is i magen?

Eller är det som med plåster; bättre rycka bort det snabbt och inte sitta och försöka dra av det försiktigt?

L

Mitt i natten

Det är natt nu. Jag ligger i mörkret mellan dagen då läkarna har haft konferens och dagen då jag ska få veta vad som ska göras framöver. Omöjligt att sova. Mannen är bortrest på jobb. I gästrummet intill ligger en av mina vänner och sover. Alla mina fina vänner som bara finns här runt mig. Håller mig sällskap, tröstar, peppar och muntrar upp. Jag har vänner som får det att kännas lite bättre. Tack!

På övervåningen har det tystnat i dotterns rum, hon har kommit till ro inför natten. Bredvid mig i sängen ligger sonen och sover. Skönt att lyssna på hans andetag. Mörkret blir inte lika svart då. Kroppen skriker efter sömn. Ögonen känns trötta och torra. Ändå är det som om hela mitt väsen gör motstånd mot sömnen. Det trycker över bröstet och hjärtat bankar hårt.

Tänk om ändå någon kunde ge mig tröstande ord som: det kommer bli tufft men du klarar dig. Tyvärr är det det enda som ingen just nu kan lova.

Kram
L

På rymmen

Jag ska rymma. Åka iväg och låtsas att livet är som förut...

Ikväll åker familjen till Gotland. Vi ska promenera längs med stranden. Jag ska gå ut i hagen till hästarna. Jag ska lägga armarna runt halsen på min fina bruna, mjuka kompis. Känna hans värme och lugn. Titta in i hans stora kloka bruna ögon. Få lite tröst.

Jag ska övervaka utbyggnaden av vårt lilla sommarresidens. Bestämma hur all el ska vara. Prata golvmaterial. Fundera över väggarna. Äta god mat, filosofera framför brasan i öppna spisen. Dra in alla välbekanta dofter av barndom och trygghet.

Det kommer att göra underverk för själen, för familjen. Det kommer att underlätta väntan på beskedet från den kommande konferensen de ska ha om mig.

Trevlig helg till er alla och tack för att ni peppar och tröstar,

Kram
L

Terapi

Igår åkte symaskinen fram. Jag har alltid älskat att sy. Nu har jag botaniserat bland mina tyger och sedan sytt, kuddar blev det. Jag kan förlora mig helt i tid och rum när jag syr. Vet inte vad som händer men jag och maskinen blir ett "kretslopp" av fart, sömmar, tråd, nål och koncentration. 

Sedan dök en av mina äldsta vänner upp. Långpromenad längs vattnet och ett långt café besök. Tänk, hon tog sig tid mitt i vardagen för mig. Det är så fint, gör mig så rörd. Hon såg mitt behov av tröst, såg min svårighet att ta mig ut i verkligheten utanför hemmet.  Den här dagen ligger som balsam runt själen. Hoppas känslan håller i sig. Måste få sova inatt. Det har inte blivit så många timmars sömn sedan läkaren ringde. 

Tack till alla er som hejar på mig,

Kram 

L

Fuck, fuck, fuck!

Tänk om det räckte att bara säga fuck, fuck, fuck Cancer o så var skiten borta. POFF!

Konferens på måndag, vänta
Sedan vänta på vad de nu bestämmer som lämpligast metod/er.

Tänk om jag kunde skita i alltihop? Låtsas som ingenting? Tankens kraft ska ju vara enorm...

Tjejer, en operation till för mig - då händer det jag ännu inte orkat snudda vid i tanken.

Tack alla supporters därute, jag behöver er,

Kram

L

Jag. Orkar. Inte.

Idag ringde läkaren. Tumören inte borttagen m tillräcklig marginal. Tumören aggressivare än vad de först trott. Nu måste jag vänta tills de har haft konferens nästa vecka. Expertläkare, onkologer o gud vet vad ska sitta o diskutera en journal, ett fall, ett medicinskt problem de ska lösa. Hoppas att de också kommer ihåg att bakom dessa ord på papper så finns jag. En kvinna, en mamma, en sambo, en dotter, syster och moster.

Å jag, va känner jag?
Vet inte.

L