I morgon

Ligger här i sängen i mitt hotellrum. Funderar. I morgon och på onsdag tar jag min examen. Tre års studier är till ända. Det sista året har gått med ett nödrop. Jag är så glad att jag kunnat fullfölja tillsammans med mina kurskamrater. De har bidragit till att de här åren har varit givande och roliga!

I morgon ska vi redovisa våra sista arbeten. Vi kan även gå runt och lyssna på de andras redovisningarna. På kvällen blir det fin middag med partystämning. Onsdagen avslutar med diskussion i våra kursgrupper för att sedan ta emot examensbevis och åka hem till familjen med glädjen och stoltheten att ha rott det hela i land.

För mig blir det här en fin avslutning på vårens sista skälvande vecka!

Kram

L

Fira

Nu i i veckan är det äntligen dags! Jag kommer ta min examen efter tre års studier på Uppsala Universitet. Inte trodde väl jag när jag lämnade högskolevärlden för så många år sedan att jag skulle plugga igen...

Det har varit otroligt roligt men också ganska slitsamt att arbeta heltid och plugga 25%. Framförallt det här sista året sedan jag blev sjuk. Men nu är jag klar, godkänd och examen stundar. Det känns helt underbart! På fredag ska jag fira och ha fest med familj och vänner. Jag har undanbett mig uppvaktning i form av presenter och sagt att om någon känner för det så kan de hellre sätta in pengar på Cancerfonden.

Nu hoppas jag att det kommer att bli ett hejdundrande party med mycket skratt och glädje för det är vad det här huset behöver!

Ingenting är omöjlig, allt är möjligt! Så känns det just nu, just idag.

Kram

L

Spirar

Det är en kamp mellan ljuset och mörkret. Jag kan känna hur ljuset sipprar in och fyller mina mörka vrår. Mörkret kämpar hårt mot att förintas. Det är som om det svarta inte riktigt vågar lita på att det får lov att ge sig av, lämna mig, som om vi har blivit bundsförvanter.

Kroppen känner sig trött, sliten och värker stundvis. Själen skaver och har något den vill säga mig. Jag behöver lyssna och försöka förstå. Försöker tänka just nu att det får ta tid. Ge mig själv utrymme att läka. Det är då det är så skönt med våren, solen och växtkraften. Våren hjälper. Ett oväntat skratt som klingar i vinden hjälper. Doften av varm asfalt hjälper. Blommor på bar kvist hjälper. Vänner, kärlek och vardag hjälper.

Jag har kommit ett år från diagnos.

Jag har även kommit ett år från mina båda stora operationer.

Jag har tagit mig ända hit!

Kram

L

Indianen

Jag var på en föreläsning igår med Klas Hallberg. Har du inte lyssnat på honom någon gång så rekommenderar jag det starkt. Om inte annat för att få skratta åt sig själv ett par timmar. Han driver hejdlöst med de personlighetsdrag vi människor har. Undertonen i föreläsningen är dock mycket allvarlig. Vi måste våga lyssna på vår inre Indian.

Vår inre Indian bor i magen. Det är den som ropar lite tyst till oss ibland - magkänslan. Men idag lyssnar vi mest på vår inre projektledare säger Klas. Projektledaren står för det drivande, skapar struktur. Indianen står för kreativitet och känslor. När vi vågar lysssna på Indianen kan vi göra det omöjliga möjligt.

Vad är det omöjliga för just mig? Jag har nyss lyssnat på min Indian och tackat nej till drömjobbet. Det känns bra och när beslutet väl var fattat så infann sig sorg men framförallt en stor lättnad. Sakta, sakta har sedan känslan av att "ingenting är omöjligt" smugit sig på. Föreläsningen igår var bara ytterligare en bekräftelse. Så nu måste jag ta mig en funderare på vad som är omöjligt för mig och som kanske kan bli högst möjligt.

"Ge aldrig upp drömmen om det du verkligen vill göra.

Personen med drömmar är starkare än den med alla fakta."

Albert Einstein

 

Kram

L

 



Livet går vidare

Vad som än händer. Vad som än sker. Ibland känns det så märligt. Att livet går vidare. När vi är i kris och sorg är det som att vara innesluten i en bubbla och titta ut på världen. Världen som inte slutar snurra, människor fortsätter som vanligt.

Människor fortsätter som vanligt trots ond bråd död, kärlekssorg, naturkatastrofer, krig och elände. Det kan tyckas hemskt och stundvis rätt orättvist. Men det finns även tröst i det. Att veta att inget stannar. Att veta att allt fortsätter fast i annan form, med annat tänk, med andra erfarenheter.

Livet går vidare

Kram

L

Sorgens dag

Det har varit en svår dag idag. Idag var dagen då vi hade minnesstund för min fina kusin. Det var vackert, oändligt sorgligt och vemodigt. Allt var så fint ordnat. Det vara bara så svårt att förstå. Alla var ju där, utom hon. Hon som alltid ska vara med, sprida sitt skrattt och glittra med sina vackra ögon. Hon fattas oss. Vi sörjer. Sorgen är svart, kompakt, men känns aningen lättare efter dagen. Vi har fått minnas tillsammans, det fina och glada, det lätta och härliga.

Älskade C, vi saknar dig så!

 

Kram

L

 

 

Metastaser - En dikt från förra våren

Metastaser

Beskedet skapar en bomb i mitt inre, som hotar att sprängas

I samma sekund försvann min förmåga att andas

Jag gråter inte

Jag känner inte

Jag tänker inte

När ska bomben sprängas?

Hur ska jag fly detta?

Vem kan trösta mig?

Hur kan jag komma till ro?

Vilket är bästa sättet att överleva ?

Idag är idag

Jag tänker ibland att jag har tagit mig dit där ingen vill vara fastän det ändå är en seger. På en plats bortom frihet och trygghet. Där vaksamhet och oro råder för att aldrig riktigt stilla sig. Jag är så oändligt tacksam att jag idag ca 1 år senare fortfarande finns kvar. Får sitta bredvid mina barn i tvsoffan och mysa en fredag. Får vakna mitt i natten och höra de trygga andetagen från min sovande man. Men oron finns kvar. Den lever i mig varenda dag och varje timma och jag hoppas att den är något som så småningom går över.

Idag är idag och jag är jag.

 

Kram

L

 



Magkänsla - När man bara vet

Att fatta stora livsavgörande beslut är en av de svåraste saker som finns. Jag vet att magkänslan är den viktigaste faktorn. Min magkänsla har varit fullständigt bedövad under några år. Begravd under måsten, föreställningar om hur det "ska vara", andras behov och önskningar, min vilja som inte alltid matchar min livssituation.

Ja, det finns många saker som kan tränga sig före magkänslan. Den här helgen har jag brottats med mig själv, med min innersta kärna. Jag har mött mina känslor och mina kval, lyssnat på mig själv.

Det hade varit så lätt att följa vägen alla trodde jag skulle ta. Den jag själv varit med och stakat ut. Den vägen är så lockande.

Men hur ska det gå till? Precis som en idrottsman med skadad fysik har jag nu mött min egen svaghet. Jag har i den svagheten hittat min styrka. Jag har legat i hårdträning på jobbet i flera år för detta. Jag har pluggat de sista 3 åren för att när det var dags kunna kliva fram och ta fronten. Nu kom förutsättningarna. Alla bollar ligger framför öppet mål, färdiga att sparka rätt in i mål. Tänk er, jag står vid mållinjen. Fantastiskt eller hur!!!! Äntligen har jag chansen att testa mina vingar, mina ideer. Drömjobbet. Mitt...

Därför, just därför. Så svårt.

Jag har format mitt beslut i helgen. Det går inte att åka till VM och kicka boll med trasiga knän. Det går heller inte att kliva på drömjobbet för mig i augusti med tvivel på om jag orkar. Jag kan inte leva en sommar med pressen på mig att jag måste vara "fit for fight" i augusti. Om jag är ledsen? Ja, det kan du tro. Men konstigt nog är jag även glad och stolt. Jag har idag brutit mönster, handlat i samklang med mig själv. Många kommer bli besvikna och det känns tungt. Så får det bli, jag kan inte svika mig själv, offra mig för önskningar från andra. Jag får ta medarbetarnas önskan om mig vid rodret som den fina komplimang det är.

Min tur kommer, bara inte idag, inte nu, inte i höst. Men den kommer, när det blir bra för mig. När jag har tagit hand om mig själv kommer jag att kunna kliva in och ta rodret - om jag vill.

Välgrundade beslut känns som en varm sommarvind i hela kroppen, gott i magen, glatt i själen. Stolthet. Ingen och inget kan få mig att tvivla eller ändra mitt beslut.

Jag och magkänslan har bestämt.

Kram på er alla

L

Jävla cancer!

En av tre får cancer. Jag tror inte på det längre. Det måste vara fler, eller? Nu har ytterligare en av mina vänner drabbats. Jag fattar inte! Hur är det möjligt? Det gör mig skitskraj! Jag tänker att alla, ALLA, borde skänka pengar till cancerfonden, till forskningen.

Varför cancer?

 

Kram

L

 

Bli månadsgivare 

 

 

Det gör ont när knoppar brister...

Det gör ont när knoppar brister. De brister av kraften att växa. De spränger sig fram för att utvecklas till sina vackraste jag. Utan näring och vatten kan de inte starta sin tillväxt. De torkar som små knoppar på en gren. "Det gör ont när knoppar brister..." är en vacker metafor för hur människans självutveckling ser ut.

Det här utsätts vi för i vårt föräldraskap. Vi ska vara näringen och vattnet som får våra härliga ungar att utvecklas till sina vackraste jag. De ska med varsam och kärleksfull hand puffas ut ur boet. Älskas tills de är trygga nog att våga locka fram det allra bästa och starkaste ur sig själva. Bitterljuvt är det. Glädjefyllt och smärtsamt på samma gång. Jag funderar ofta på hur jag på bästa sätt som förälder kan ge mina barn rätt verktyg för att kunna leva fullt ut.

Just nu tror jag att det bästa jag kan göra för mina barn är att försöka laga mig själv. Tänker på de där filmerna när man sitter på flyget. På med din egen syrgasmask först för att kunna hjälpa ditt barn. Annars är risken stor att ingen hinner få på sig syrgasmasken...

Att drabbas av livshotande sjukdom är som att bli berövad all näring och vatten. Att kippa efter andan, att inte kunna sträcka ut sig i sin fulla prakt. Att bli beskuren, omruskad och vettskrämd. Det ger även tanken nya banor och större utrymme.

Just nu försöker jag förse mig med den näring och det vatten som kan få mig att fortsätta växa. Jag vill inte bli en förtorkad knopp på en gren. Hur kan jag utvecklas så att det blir så bra som möjligt för mig och min familj? Jag vill inte köra någon egogrej där inga andra får utrymme. Däremot vill jag inte längre utsätta mig själv för saker som tar min energi, mitt fokus eller gör mig illa.

En fin sång som handlar om att släppa taget, lyssna här 

Kram

L

Funderar på ett brev till någon

Tänk att skriva kan vara så bra! Att få sätta tankar och känslor på pränt. Det blir en slags terapi. Att på distans läsa sina egna ord, fundera över vad de står för och vad för slags behov de signalerar.

Ord är sårbara - ord är starka. De kan skapa sorg och ledsenhet. De kan ge den största glädje. Har funderat länge på ett brev jag skulle behöva skriva. Till någon som stått mig oerhört nära. Till någon som inte längre delar mitt liv och mina tankar. Till någon som fattas mig men som inte längre har en plats i mitt liv.

Jag har formulerat mitt brev så många gånger. Det är svårt. Vill inte såra, vill inte vara elak, vill inte skada. Jag vill bara förmedla min saknad och min sorg över att det som varit aldrig någonsin mer kommer att bli. Vill förmedla att jag inte är bitter, att jag inte hatar eller känner ilska.

Jag känner saknad. Jag känner tomhet. Jag känner med någon, men kan inte vara den som tröstar. Det är inte jag som har mandatet längre. Någon har under många år byggt en mur runt sig själv. Någon tittar ut från sitt fort och ser bara människor som sviker. Någon förstår inte hur man bygger broar, sträcker ut en hand, tar emot en kram. För mig gör det ont att inte kunna hjälpa. Att inte vara den som kan göra någon glad.

Någon, du kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Kram

L

Finns inga rubriker som passar idag

Något katchy kanske? Något mörkt? Något vårigt och glatt? Ja, vad skriver man en dag som denna? Solen skiner, fåglarna kvittrar, det är redan ljummet ute på morgonen. Kan det bli så mycket bättre?

Tänk att det kan det! Tänk att jag kan sitta här en vårdag som denna och känna mig så jävla bitter! Bitterheten är inte klädsam. Den är blandad med stora sjok av sorg. Det är som att psyket inte kan släppa taget om den förbannade cancern. Bara börja leva. Det funkar så bra de allra flesta av dagar. Varför jag? Varför just nu? Varför överhuvudtaget cancer?

Idag funkar det inte. Vill vara glad, vill glädjas åt allt som är här och nu. Men mörkt är det. Kolsvart. Gör alla vardagssysslor i ren ilska. Vill inte gå ut i skogen. Vill inte se solen. Vill inte höra fåglarna kvittra.

Som en trotsig barnunge, nu får jag skärpa mig!

 

Kram

L

Valborg

En härlig valborgskväll igår. God mat med vänner. Glada skratt och allvarliga samtal i stearinljusets sken. Mitt där, bland alla andra, så hör jag klangen. Den smyger sig på mig stillsamt, samlar sig i magen och och pockar på min närvaro.

Klangen är vemod och sorg. Igår motade jag bort den med skratt, valborgsmässoeld och fina samtal. Den la sig tillsist. Tonade bort och gjorde sig liten. Ser de andra? Tror inte det. Bara hos mig som vetskapen finns.

Jag börjar vänja mig vid att den finns, kommer då och då och böljar genom mig. Idag har den hållit sig undan ända fram till kvällen. Om den skulle försvinna, klangen, så skulle jag inte sakna den. Men ändå, den berikar samtidigt mitt liv. Förstärker mina känslor, gör mina sinnen klarare och mer uppmärksamma, lyfter min glädje lite högre och frammanar starkare känslor.

Maj månad, en härlig månad, vårens sista månad.

 

Kram

L

 

Key West, Florida