Hur kommer det att bli?

Ligger här och funderar på allt det som jag inte vet och som jag heller inte vet om jag vill ha svar på. Scanningen av min kropp visade att jag just nu inte har några fler metastaser i kroppen. Detta fick mig att dansa av glädje i fredags.

Det är tur att jag tar in lite i taget. Först några dagar senare orkade jag ta till mig och fundera över det läkaren sa. "Om det finns små cancerceller som sitter någonstans i kroppen så syns de inte. Det finns idag ej heller några säkra sätt att se om du har cancer i blodet". Cancer i blodet är inte samma sak som leukemi. Utan i det här fallet så fungerar blodet bara som ett transportsystem tills de eventuella cancerceller som finns eventuellt klumpar ihop sig och hittar något organ att slå sig till ro i. FAAAAN!!!!

Hur ska jag ta hand om min kropp på bästa sätt så att dessa cancerceller inte trivs och så att mina friska celler orkar göra sitt jobb och städa undan dem?

HUR?

Strålning

Imorgon ska jag och min man träffa en läkare på Radiumhemmet. Att helt plötsligt tillhöra den delen av Karolinska gör cancern skrämmande verklig. Där är bara de som är riktigt sjuka, eller? Jag har känt mig priviligerad som hittintills bara har varit på "vanliga" Karolinska och gjort operationer.

Jag ska vara helt öppen: strålningen skrämmer skiten ur mig! Att ligga själv i ett rum som stängs med en tung ståldörr. Att bli strålad och eventuellt få brännskador som följd! Att veta att mitt skelett kan trasas sönder av strålningen så att jag om 10-15 år har delar i kroppen som helt enkelt vittrar sönder! Att veta att den dödar alla celler, sjuka som friska!

Jag vill inte ha cancer!

Min arga dag

Vaknade i morse och kände att allt var fel! Jag har hela tiden försökt att vara lugn och positiv, både för min egen skull men även för barnens. Idag har det inte funkat. Det är så otroligt frustrerande att gå omkring med cancer. Vad händer i min kropp? Sprider det sig? Vilken prognos har jag för att överleva (vilket jag inte vill veta)? Mycket av ilskan idag kom sig nog av nervositet eftersom jag idag skulle in på en sk PET scanning. Denna scanning kommer att  visa om och var det finns ev cancer i min kropp. Kan jag våga hoppas att den här operationen som gjordes sist fick bort det sista och att jag nu kan påbörja en resa mot att, genom bla strålning, bli frisk? Att inte våga hoppas är fruktansvärt jobbigt!

Ikväll har jag dåligt samvete över hur jag snäst och varit kort mot mina nära. Men det är så hemskt att känna att jag är beroende av hjälp, inte kan gå till jobbet, inte "kvalar" in bland de friska hos kompisar, nära och kära. Hur alla månar, frågar och ser på mig med sökande blick för att se hur jag mår. Det är fantastiskt med all denna omsorg, men idag har den gjort mig arg. Förlåt alla, jag är inte arg på er utan på den sjukdom som gör att mitt liv ser ut så här just nu!

Tårarna och sorgen ligger och spränger i min bröstkorg, trycker över mina lungor så det känns tungt att andas, men kinderna förblir torra....... Känns som ett tryck som vill spränga mig inifrån.

Kram

L

Skräckupplevelse

Idag har jag varit på Karolinska, fick veta att jag inte har sjukhussjukan, infektionen är av hudbakterier. Mina eller ngn annans. Doktorn berättade att det är ca 30% av alla som opereras som drabbas.

Vid undersökningen bestämde hon att vi skulle ta bort två "häftklamrar" för att öppna och se om det var sårvätska eller var som gjorde svullnaden. Ljumsken och en bit upp på magen var svullet, blågrönlilarött och mkt spänt och ömt. Som om jag skulle ha fått en rejäl spark!

En stor spruta med bedövning stacks in, AJ! Sedan bort med metallclipsen. När de väl var borta så fullkomligt forsade det ut sårvatten som samlats där. Hon sa att det var ovanligt mkt. Det kändes ungefär som när vattnet gick när jag födde mina barn. Sedan ägnade sig doktor och sjuksköterska åt att trycka ut så mkt vätska som möjligt - själv ville jag skrika, gråta, bitas och sparkas - gjorde förstås ingetdera...

Doktorn sa att jag har hög smärttröskel och borde ha känt mer smärta tidigare, alltså inte så positivt m hög smärttröskel i det här fallet. Ikväll känner jag mig sådär tom i magen som man gör när man precis har fött barn. Konstig känsla.

Metallclipsen och scanningen i magnetkamera? Ja, nu borde ju clipsen sitta längre pga av att läkeprocessen inte kommit igång när det är infekterat. Men de måste bort för att jag ska kunna göra min scanning och de vill inte skjuta på den. Så på onsdag innan jag scannas tas de bort och ersätts av tejp. Hade det inte varit bättre att sy? Det känns som att jag själv skulle behöva vara den som har koll på allt i förväg. Vara den som är mest påläst. Jag har många gånger hört människor säga "man behöver vara frisk för att orka vara sjuk", börjar förstå innebörden av detta nu.

Jag är orolig för att den här infektionen ska göra så att strålningen skjuts upp och jag inte ska få åka till Gotland i juli! Längtar så fruktansvärt och känner att det är viktigt för mig och familjen att något får vara som vanligt i allt det här.

Kram

L

En fin bild som jag inte kommer ihåg var jag hittat som påminner mig om Gotland

Berg- och Dalbana

I onsdags fick jag åka hem från KS. Det var väldigt skönt att komma hem till välbekanta ljud, dofter och egna sängen. Det första jag gjorde var att pussa och krama barnen och känna deras härliga doft!
I torsdags så vaknade jag pigg och glad! Under dagen satt jag och filosoferade med en av mina bästa vänner och vi tog även en kort och långsam promenad tillsammans. På eftermiddagen kom syster yster med familj och vi käkade mat ihop. Väldigt trevligt. Allt eftersom dagen gick blev jag bara tröttare och tröttare och mer och mer svullen runt operationsingreppet. När jag skulle gå och lägga mig var det mkt spänt, svullet och rött. Jag hade även hög feber som inte gick ned av tabletter.

Fredagmorgon ringde min konktaktsköterska och undrade hur jag mådde. Berättade för henne och sedan blev det färd tillbaka till KS för träff m doktorn. Fick penicillin och hon tog en odling på huden. Jag fick sedan gudskelov åka hem igen! Sedan har jag legat här och varit mkt hängig. Igår satte jag på ett spriomslag som faktiskt gjort susen! Fram till i kväll....

Så i morgon är det tillbaka till KS för kontroll hos doktorn. Bara jag inte har fått sjukhussjukan....

Ska även fråga hur hon tänkte när hon "häftade" ihop mitt såt med metallclips istället för att sy. Jag ska nämligen göra en scanning på onsdag för att se om de finns cancer någonannanstans i min kropp och då får man inte ha några metallföremål på sig....

Har varit ledsen ikväll, det frestar på humöret när febern kommer tillbaka. Det var så skönt i morse att vakna och känna sig pigg. Det gjorde mig hoppfull!

L

Bild från vår härliga Irlandsresa



Efter operation

Idag mår jag så mycket bättre än igår! Mådde illa hela kvällen och kunde inte äta. Den här operationen är ändå mkt lättare att vakna upp från. Förra gången jag opererades så hade jag sådana smärtor. Det här har varit ett snällare ingrepp. Nu börjar den jobbiga väntan på svar. Varför måste det ta 3-4 veckor innan jag kan få svar på om det finns cancer även i de här lymfkörtlarna? Borde det inte anställas fler människor då? Även läkaren beklagar detta och önskar att det ska går fortare. Hur ska vi kunna ligga steget före cancern när det tar sån tid? Hur ska jag kunna hålla mig lugn och inte oroa mig under tiden? Känns tungt. Vet nu att jag ska få strålning som börjar om 4 veckor. Jag ska strålas 5 dgr i veckan i 5 veckor, känner mig rädd. Hur ska kroppen klara det, kommer jag få brännskador eller inte?

Nästa vecka ska jag in och scanna hela kroppen för att se om det finns cancer någonstans som de inte har hittat.

Tänk om jag bara kunde rymma från alltihop, resa långt bort och aldrig mer återvända......

L

Karolinska

Nu är det sen kväll. Dagen har gått fort, vi har ätit lunch och fikat ute, jag har fixat saker inför sjukhusvistelsen och pussat på mina barn.

Nu ligger jag här i sängen. Här är tyst och jag har bara mig själv att tänka på. Försöker känna efter hur jag mår. Känner mig lugn och trygg. Idag är jag stark! Längst inne i mig ligger ett litet skräckslaget knytte, jag vill inte att det ska ta för stor plats. Det är otäckt att ha cancer men jag ÄR inte cancer. Jag vill bejaka det roliga och värdefulla i mitt liv! Störst av allt är kärleken.... det är den som ska få ta plats och fylla mig, trösta mig, ta hand om mig och göra mig trygg.

I morgon är en annan dag, men idag har jag haft en fin dag med nära och kära! Ni hjälper till att bära mig genom det här! Älskar er alla!

L

Cliffs of Moher, Ireland

Insikt

Igår var jag på en väldigt bra föreläsning om mat, stress och cancer. När jag sitter där och lyssnar är det ett ord som fastnar i mig hela tiden: metastaserad cancer.

Tillslut slår det mig, det som jag inte velat ta in eller tänka på: min cancer är metastaserad! Det skär och sliter i mitt inre. Vill springa därifrån! Sitter kvar och lyssnar. Det slår mig; hur många av oss som sitter här är drabbade, hur många av oss känner just nu som jag?

Jag vill lägga mig ner och gråta. När finns det plats att tänka och känna när livet pågår för fullt runt omkring mig? Det kanske är bra?

I kväll åker jag till sjukhuset men idag ska jag njuta dagen med mina barn och min man!

L

Operation

Jag ska opereras igen på måndag. Idag är jag förkyld. Dottern har halsfluss, har jag blivit smittad? Tänk om jag inte får operera mig? Jag har redan väntat på en operationstid pga att kirurgen som ska operera har många patienter. Det är tryggt med en kunnig kirurg men väntan är jobbig. Varenda dag, timme, minut och sekund går jag omkring med cancer i min kropp. Sprider den sig? Håller den sig stilla?

L

Mitt Mobila Fängelse

Jag skulle vilja sätta på mig mina vackraste sommarkläder och åka glad och lycklig till ett varmt, soligt land med glittrande vatten. Men vad hjälper det? Det går inte att gömma sig, resa bort eller tro att jag på ngt annat sätt kan undkomma. CANCER.

Jag är ändå den som går lugn medan de runt mig rasar och gråter. Idag åkte jag förbi kyrkan och då flaggades det på halv stång. Kände hur magen vändes sig inuti mig och skräcken tog tag.

Hur vet jag om jag kommer att klara mig? Hur vet jag om jag är en av dem med oändliga krafter och en vilja av stål? Hur vet jag?

L

Ett Annat Liv

Det känns som det har passerat en evighet sedan sist. Vad som var viktigt då har idag hamnat i bakgrunden av mitt liv. Idag lever jag ett liv med cancer.

L