Skriva som terapi

Hej!
Jag har under hela den här tiden skrivit både dikter och längre texter. Det har fungerat som terapi för mig. Det är då jag kan släppa fram mina känslor och tillåta mig att känna lite hur det känns. Att då och då ta fram dem och läsa ger mig också perspektiv på min situation. Jag tänkte att jag skulle våga dela med mig lite av några texter till er. Den här dikten kom till när jag fått besked om att cancern spridit sig till lymfkörtlarna.

Kom

Kom, kom mig nära

Håll mig stilla en liten stund

Hjälp mig sorgen bära

Ge mig av din livskraft

Var mitt mod

Låt mig vila mitt tunga huvud

Hjälp mig vakta mitt blod

Lägg din hand över mitt ängsliga hjärta

Bär mig över sorgens hav

Ro min båt när krafterna tryter

Låt mig känna att du är mitt nav

Ta ditt ljus och skingra mitt mörker

Låt mig leva i din värld

I ovetskap om att faror lurar

Att livet är en upptäcksfärd

Jag har fallit som en döende stjärna

Mött min lieman

Har famlat efter krafter

Att leva jag önskar så hett och gärna

Ge mig av din tid och din oskuldsfullhet

Tvätta bort mitt förakt och svärta

Ge mig åter förmågan att framtid planera

Färga åter rött mitt hjärta

Kom, kom mig nära

Håll mig stilla en liten stund

Hjälp mig sorgen bära

Bjud mig livets samfund

Kram

L



Imorgon är en annan dag

Ända sedan jag fick mitt cancerbesked så har jag aldrig riktigt vetat hur nästa dag ska se ut. I början när allt var helt nytt var jag i ett slags chocktillstånd. När det väl hade gått över började det mer "nyckfulla" livet. Ena dagen kunde jag känna mig stark och full av tillförsikt till att allt skulle ordna sig. "Det här klarar jag!" För att nästa dag vakna fullständigt dränerad, trött, ledsen och apatisk. Såna dagar kändes det som om jag hamnat i ett mörkt hål fyllt av svart gyttja. Det var otroligt jobbigt.

När alla operationer och behandlingar pågick så var det lättare att skjuta undan alla tankar och bara fokusera på att jag skulle ta mig igenom det och över på andra sidan. Då blev jag mästare på att sysselsätta mig så fort jag kände ångest eller mörker komma smygande.

Nu efter alla operationer och behandlingar har jag mer hamnat i "vad hände"? "Hur kom vi från februari till hösten?" Har haft väldigt svårt att vilja och våga känna efter hur jag mår. Svårt att tänka framtid. De här sista veckorna nu med mitt nya "sår" så har jag hamnat på ruta ett igen. Dagar med hopp och förtröstan och tyvärr dagar av svartaste svart. De svarta dagarna är otroligt tunga. Då rusar alla de läskiga tankarna genom mitt inre och går inte att mota bort. "Vad händer om cancern eskalerar och jag inte klarar mig?" "Hur lång tid har jag kvar att leva?" och så fortsätter det. Dessa dagar blir också en stress då jag känner att jag behöver hålla mig positiv för att ha större chans att mota "olle" (cancern) i grind!

När jag tog biopsi i onsdags sa doktorn att hon trodde såret skulle sätta igång och läka snabbare nu. Att hon hjälpte kroppens läkningsprocess i den här inflammationen. Tyvärr har jag inte märkt någon läkning. Såret ser lika lurigt ut som sist. Ena stunden känns det inte alls och för att i nästa göra fruktansvärt ont. Idag har jag haft ont, mycket ont. Då blir det svårt att hålla masken inför barnen. Men det går. Tänk om jag kunde få svar nu, det är så otroligt jobbigt att gå och vänta. Att inte veta.

Min bästa vän såg på mig att det inte var någon bra dag idag och bjöd hem hela vår familj på middag ikväll. Vi gjorde som vi oftast gör. Lagade några saker var och träffades med våra män och barn för en middag med mycket skratt och härliga diskussioner om både stort och smått!

L

Konsten att vänta

Igår var jag som sagt på sjukhus och blev undersökt. Det var ganska smärtsamt. Jag fick både bedövningssalva och en smärtstillande spruta innan de tog biopsin. Doktorn berättade att hon skulle be att få den på snabbanalys. Då kan det, om vi har tur, ta bara 14 dagar innan vi får svar. OM det inte är många som vill ha snabbanalys, då kan det ta upp till 4 veckor...

Postitivt var dock att hon inte tyckte det såg ut som en tumör den här gången. MEN hon poängterade att det aldrig går att vara säker genom att bara titta med blotta ögat. Hennes ord gjorde mig ändå väldigt lättad eftersom jag gått så länge med det här nu. När jag kom hem igår var jag jättetrött av all spänning som föregått gårdagens besök.

Svårt är det ändå att släppa all oro. Vi pratade om det igår, jag och min man. Hur härbärgerar vi vår oro, vad händer med kroppen om jag är för orolig? Vi har två tankespår. Det ena är att allt är bra och det andra är hur vi ska göra om det inte är det. Operation, familjens resa över jul. Hur gör vi? Vi har så länge sett fram mot att få resa iväg då sommaren blev väldigt tung med all oro och alla behandlingar. Vi behöver få rå om varandra i lugn och ro. Bara vara familj.

Just nu försöker jag välja att tro på hennes "ögondiagnos". Ni vet det där om att glaset är halvfullt eller halvtomt. Ett annat sätt att stävja oron är att OM det är en tumör så har vi upptäckt den mycket tidigare den här gången vilket i så fall är mycket positivt! Tycker ni jag gör rätt som tänker så här?

Kram

L

Eget ansvar

Idag finns det många böcker och artiklar om hjälp till självhjälp. Jag tycker att det i mitt fall just nu sätter en enorm press på mig. Hur ska jag leva, äta och tänka för att bli frisk? Kan jag påverka genom att göra rätt saker? Försöker att bli så basisk i kroppen som det bara går, min kropp är tyvärr väldigt sur och är svår att "basa". En basisk kropp är mer syresatt än en sur kropp. Det var nyligen ett program på TV om det här med bla en proffessor som pratade om detta.

I alla människokroppar finns det dagligen celler som skulle kunna slå sig ihop och bilda cancertumörer. Att de inte gör det beror på att våra kroppar är duktiga på att städa bort dem. En aspekt som gör det svårt för cancer att etablera sig och utvecklas är att kroppen är basisk. Cancercellerna misstar nämligen då syremolekylerna för att vara sockermolekyler. Cancer älskar socker! Däremot så vet man att syremolekyler hjälper till att ta död på cancerceller. Jag jobbar på med att bli basisk. Verkar som vi människor har olika lätt för att vara sura och basiska. Har testat hela min familj, jag är den som är mest sur. Surprise!

Ett annat eget ansvar är att driva sin egen sjukvård. Jag har många gånger under den här tiden fått ligga på, tjata och kontrollera att rätt saker sker. Inte helt lätt alla gånger. Jag har fått mycket stöttning av mina nära och kära som alltid ställer upp. Min man läser och tar reda på väldigt mycket, tolkar och ställer helt andra frågor när vi är hos doktorn. Han är ett otroligt viktigt stöd för mig!

Imorgon åker vi till läkaren, idag jag har ångest och en stor klump i magen.

L

Kvällstankar

I ikväll har stora P och lilla E varit på Nitro Cirkus i Globen tillsammans med P´s bror. Jag passade då på att få lite kvalitetstid med dottern. Hon fick välja aktivitet och det blev hemmakväll med mamma, hyrfilm och varma mackor. Först pratade vi om bio men jag är glad att det blev en hemmakväll tillsammans i soffan. Det är inte så ofta som vi är hemma bara hon och jag utan pappa och lillebror. Sedan kom de hem, lilla E full av intryck med en svag doft av avgaser i sitt mjuka hår. När han skulle sova var det svårt att varva ned. Vi har pratat om motorcyklar, skateboardtricks och en man som flög genom luften i sin rullstol. För att varva ned läste vi tillslut lite Harry Potter.

När vi läst färdigt pratade vi om kärlek och hur det är att älska. Är det skillnad på kärlek till sina barn, föräldrar och sin man? Försökte förklara så gott det går för min filosofiska lillunge. Tillslut somnade han medan jag låg kvar en stund bredvid och lyssnade på hans andetag. Fina du, hoppas du känner ända in i benmärgen hur mycket jag älskar dig!

Känner barnen att det är något på G? Gick in för att säga godnatt till min tonåring. Hon kändes liten och mammig ikväll. Ville ha en lång kram, att jag skulle lägga mig ned och prata en stund. Att jag skulle släcka lampan innan jag gick ut. Som jag gjorde förr. Kan hon känna att det finns så mycket mer bakom "jag älskar dig gumman" just nu?

Det är väldigt svårt att leva med en så ostadig matta framför fötterna som jag har. Jag har inte tillryggalagt tillräckligt med distans till det jag varit med om sedan februari. Vet inte ens om det är så att jag ska behöva hamna i stormens öga igen.

På onsdag ska jag till läkaren för undersökning av såret och ev biopsitagning. Just nu vill jag egentligen bara stoppa huvudet i sanden och vänta ut stormen.

Imorgon är en ny dag,

L

Ikväll firar vi

Nu ska jag ställa mig i köket och göra klart det sista inför kvällens partaj. Vi har en fru, mamma och mormor att fira här ikväll. Hon fyller jämnt och ska hyllas med pompa och ståt. Min mamma är en av de där mammorna som finns i vått och torrt, i nöd och lust. Kvällens middag:

Förrätt

Västerbottenspaj m röd caviar, gräddfil & rödlök

Varmrätt

Helstekt fläskfilé, sås provencale & pressad potatis

Efterrätt

Chocolate meringue pie m frukt & lättvispad grädde

Hoppas ni får en härlig lördagskväll med nära och kära

L

Varför?

Varför är ett ord jag har svårt att förhålla mig till. Ibland är det bra att vi stannar upp och funderar över varför. Varför det blev som det blev, varför sa någon si eller så. Men varför kan också vara så otroligt dränerande. Göra oss till offer för omständigheter. Skapa maktlöshet, kraftlöshet, ånger, dåligt samvete, sorg och ilska.

Just nu hoppas jag slippa ställa frågan varför...

L

Vardagen

Tänk så viktig vardagen helt plötsligt kan bli när man står inför nya livssituationer. Att på morgonen få lägga sig försiktigt bredvid barnen och ta in deras väsen och närvaro. Inte som förut, smeka och lukta och gosa. Utan mer försöka känna in hela dem och ställa det utanför min egen upplevelse och bild av mina barn. Hur är de som människor? Vad av mig finns det i dom? Om allt inte går som det ska, finns jag kvar i mina barn då? Det smärtar och är otroligt svårt att våga möta mig själv i dessa svarta destruktiva tankar. Stunden blir lite som att jag med hjälp av mina barn försöker programmera om min kropp till att bli frisk. Att ge den kraften att hela sig själv och ge mig mer tid med mina barn.

Jag vet! Jag vet att jag än inte har fått ngt svar på om det är en ny tumör. Men hur ska jag förbereda mig? Hur ska jag tackla allt om jag ställs inför en ny motgång? Har jag kraften? Det enda jag vet är att jag inte är färdig! Men är det jag som får bestämma det? Ligger makten hos mig?

Fånga dagen har fått en helt ny innebörd....

L

Den gamle och jag

I somras träffade jag en man. En fantastisk herre. Våra vägar korsades för en liten stund på Radiumhemmet. Där i ett ganska tråkigt väntrum hann vi få en glimt av varandras liv och tankar. Du fina man finns fortfarande kvar i mitt minne som en pärla, en urkraft och en stor förebild. Tänk om det är så att alla möten i våra liv är förutbestämda och har en mening? Var det så att vi skulle träffas en liten stund för att du skulle ge mig rätt perspektiv?

87 år hade du trampat hittills på denna jord. 87 år! Tanken svindlar. Att samspråka med dig var som att prata med en mycket ung och skojfrisk pojke. Vi pratade om varför vi var på Radiumhemmet men kom snabbt över på våra liv och ålder. (Märkligt hur annorlunda det kan vara där i "cancerland") Du spände ögonen i mig och frågade "hur gammal har du tänkt att du ska bli flicka lilla?" Som om jag hade tänkt på det, hade inget svar att ge dig. Kände mig ledsen och tänkte att det är ju inte upp till mig just nu. "Du måste bestämma dig! Själv ska jag bli 97! Förstår du, 97. Det är bara att bestämma sig. Så vad säger du?" Kände att jag inte kunde vara sämre så jag bestämde mig där och då: 95! Så kom igen nu, nu ser jag väl till att jag blir 95! Om inte annat för att hedra det fantastiska möte som inträffade där i cancerland på Radiumhemmet en solig dag i juni.

Hoppas ni har fångat dagen idag, imorgon kommer en ny

L

Den finaste platsen på jorden

Hemligheter

Det är svårt det här med familjen. Vem ska få vara invigd? Efter avslutad strålbehandling så har det varit "faran är över" känsla hos alla nära och kära. Själv har jag mått skitdåligt. Gått och funderat på om jag kan vara säker. Är jag över på andra sidan? Klarade jag mig? Vad hände egentligen?

Och nu då? Det här nya såret. Vilka ska få veta? Vem ska bjudas med att åka berg- och dalbana den här gången? Orkar inte! Just nu är det jag, mannen, syster och vännen som vet. Jag är lättirriterad, snäsig och faktiskt inte speciellt trevlig. Oron river och drar i mig. Ser hur barnen undrar över varför jag är så arg.

Mamma och pappa är på besök. Vill inte att de ska veta. Tror inte att de klarar av det. Det kan ju faktiskt vara så att det inte är något att oroa sig över. Det kan vara så att jag gör en biopsi och får besked att det inte är cancer den här gången.

Visst kan det väl vara så?

L

Att leva i limboland

Våren och sommaren har varit mycket tuff med operationer och strålning i flera veckor. Efter det har jag tampats med svårläkta brännsår på huden som har smärtat mycket. Det är frustrerande för mig att det går så sakta. Jag vill vara frisk och lägga allt detta bakom mig. Låtsas som om det aldrig hände.

Men hur ska jag kunna det? Det här har skakat mig in i min innersta trygga kärna. Någon ryckte bort min framtid som låg framför mina fötter. Vartenda steg är ett steg i ingenmansland. Jag vill inte vara förändrad. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka. Jag var lycklig då!

Spelar charader för nära och kära. När alla åkt till jobbet och skolan så säckar jag ihop. Är så trött. Visste inte vad trötthet var innan det här hände. Kan inte visa dem hur trött jag är. Då ser jag deras oro och hur de liksom börjar vakta på mig och tassa runt mig. Vill inte ha det så. Vill att de ska vara glada och fulla av tillförsikt.

Själv skakar jag i mitt inre, har svårt att andas, ångest som river mig. Vad innebär detta nya sår? Det sår som bara jag och min man vet att jag har. Är det en ny tumör? Orkar inte! Vill inte! Snart ny biopsi, ny väntan och nya besked. Jag kan bara hoppas och be till högre makter att det inte börjar om....

Var rädda om varandra

L