2012-12-06

Dagens jag i diktform

Framåt

 
För att komma framåt måste jag våga gå
För att komma framåt måste jag släppa mitt förflutna

Sorgen och mörkret biter mig i nacken
Hur ska jag göra för att omslutas av värme och tro?

Det okända framför mig är otäckt
Lika otäckt som det som ligger bakom mig

Frustrerad vill jag sparka och skrika åt mig själv
Gå, bara gå, du vågar, du kan, du vill!!!

Det ordnar sig, du kan känna dig trygg
Kan jag?

Kram
L




2012-12-03

Ett steg i taget/Hur firar man en hemlighet?

I fredags skrev jag det här:
Sitter här och låter nyheten långsamt sjunka in. Biopsin visade ingen cancer den här gången. Såret är en kraftig inflammation. I maggropen känner jag hur glädjen långsamt sipprar in. Värmer mig, fyller mig! Jag vilar i känslan. Det tar inte lång tid förrän mörkret som ligger bakom glädjen pockar på uppmärksamhet. Om såret inte läker vad händer då? Kan inflammationen utvecklas till cancer som sist? Hur stor är den risken?
SLUTA!
Jag behöver positiva besked, låta glädjen få spelutrymme! Hur firar man en hemlighet? Jag smsar mina invigda. Under kvällen går vi och ler mot varandra min man och jag. Jag känner hur jag upplever allting starkare ivkäll. Maten doftar mer och ser så vacker ut. Barnen vid matbordet känns mer närvarande. Det är elektricitet i luften. Hur mycket kan jag fira? Jag har inte tillryggalagt tillräckligt avstånd än. Jag behöver många positiva upplevelser och besked för att jag ska kunna mota bort mörkret och våga börja kliva framåt in i framtiden igen!

Kram
L



2012-11-29

Skriva som terapi

Hej!
Jag har under hela den här tiden skrivit både dikter och längre texter. Det har fungerat som terapi för mig. Det är då jag kan släppa fram mina känslor och tillåta mig att känna lite hur det känns. Att då och då ta fram dem och läsa ger mig också perspektiv på min situation. Jag tänkte att jag skulle våga dela med mig lite av några texter till er. Den här dikten kom till när jag fått besked om att cancern spridit sig till lymfkörtlarna.

Kom

Kom, kom mig nära
Håll mig stilla en liten stund
Hjälp mig sorgen bära

Ge mig av din livskraft
Var mitt mod
Låt mig vila mitt tunga huvud
Hjälp mig vakta mitt blod

Lägg din hand över mitt ängsliga hjärta
Bär mig över sorgens hav
Ro min båt när krafterna tryter
Låt mig känna att du är mitt nav

Ta ditt ljus och skingra mitt mörker
Låt mig leva i din värld
I ovetskap om att faror lurar
Att livet är en upptäcksfärd

Jag har fallit som en döende stjärna
Mött min lieman
Har famlat efter krafter
Att leva jag önskar så hett och gärna

Ge mig av din tid och din oskuldsfullhet
Tvätta bort mitt förakt och svärta
Ge mig åter förmågan att framtid planera
Färga åter rött mitt hjärta

Kom, kom mig nära
Håll mig stilla en liten stund
Hjälp mig sorgen bära
Bjud mig livets samfund

Kram

L



2012-11-25

Imorgon är en annan dag

Ända sedan jag fick mitt cancerbesked så har jag aldrig riktigt vetat hur nästa dag ska se ut. I början när allt var helt nytt var jag i ett slags chocktillstånd. När det väl hade gått över började det mer "nyckfulla" livet. Ena dagen kunde jag känna mig stark och full av tillförsikt till att allt skulle ordna sig. "Det här klarar jag!" För att nästa dag vakna fullständigt dränerad, trött, ledsen och apatisk. Såna dagar kändes det som om jag hamnat i ett mörkt hål fyllt av svart gyttja. Det var otroligt jobbigt.

När alla operationer och behandlingar pågick så var det lättare att skjuta undan alla tankar och bara fokusera på att jag skulle ta mig igenom det och över på andra sidan. Då blev jag mästare på att sysselsätta mig så fort jag kände ångest eller mörker komma smygande.

Nu efter alla operationer och behandlingar har jag mer hamnat i "vad hände"? "Hur kom vi från februari till hösten?" Har haft väldigt svårt att vilja och våga känna efter hur jag mår. Svårt att tänka framtid. De här sista veckorna nu med mitt nya "sår" så har jag hamnat på ruta ett igen. Dagar med hopp och förtröstan och tyvärr dagar av svartaste svart. De svarta dagarna är otroligt tunga. Då rusar alla de läskiga tankarna genom mitt inre och går inte att mota bort. "Vad händer om cancern eskalerar och jag inte klarar mig?" "Hur lång tid har jag kvar att leva?" och så fortsätter det. Dessa dagar blir också en stress då jag känner att jag behöver hålla mig positiv för att ha större chans att mota "olle" (cancern) i grind!

När jag tog biopsi i onsdags sa doktorn att hon trodde såret skulle sätta igång och läka snabbare nu. Att hon hjälpte kroppens läkningsprocess i den här inflammationen. Tyvärr har jag inte märkt någon läkning. Såret ser lika lurigt ut som sist. Ena stunden känns det inte alls och för att i nästa göra fruktansvärt ont. Idag har jag haft ont, mycket ont. Då blir det svårt att hålla masken inför barnen. Men det går. Tänk om jag kunde få svar nu, det är så otroligt jobbigt att gå och vänta. Att inte veta.

Min bästa vän såg på mig att det inte var någon bra dag idag och bjöd hem hela vår familj på middag ikväll. Vi gjorde som vi oftast gör. Lagade några saker var och träffades med våra män och barn för en middag med mycket skratt och härliga diskussioner om både stort och smått!

L


2012-11-22

Konsten att vänta

Igår var jag som sagt på sjukhus och blev undersökt. Det var ganska smärtsamt. Jag fick både bedövningssalva och en smärtstillande spruta innan de tog biopsin. Doktorn berättade att hon skulle be att få den på snabbanalys. Då kan det, om vi har tur, ta bara 14 dagar innan vi får svar. OM det inte är många som vill ha snabbanalys, då kan det ta upp till 4 veckor...

Postitivt var dock att hon inte tyckte det såg ut som en tumör den här gången. MEN hon poängterade att det aldrig går att vara säker genom att bara titta med blotta ögat. Hennes ord gjorde mig ändå väldigt lättad eftersom jag gått så länge med det här nu. När jag kom hem igår var jag jättetrött av all spänning som föregått gårdagens besök.

Svårt är det ändå att släppa all oro. Vi pratade om det igår, jag och min man. Hur härbärgerar vi vår oro, vad händer med kroppen om jag är för orolig? Vi har två tankespår. Det ena är att allt är bra och det andra är hur vi ska göra om det inte är det. Operation, familjens resa över jul. Hur gör vi? Vi har så länge sett fram mot att få resa iväg då sommaren blev väldigt tung med all oro och alla behandlingar. Vi behöver få rå om varandra i lugn och ro. Bara vara familj.

Just nu försöker jag välja att tro på hennes "ögondiagnos". Ni vet det där om att glaset är halvfullt eller halvtomt. Ett annat sätt att stävja oron är att OM det är en tumör så har vi upptäckt den mycket tidigare den här gången vilket i så fall är mycket positivt! Tycker ni jag gör rätt som tänker så här?

Kram

L

2012-11-20

Eget ansvar

Idag finns det många böcker och artiklar om hjälp till självhjälp. Jag tycker att det i mitt fall just nu sätter en enorm press på mig. Hur ska jag leva, äta och tänka för att bli frisk? Kan jag påverka genom att göra rätt saker? Försöker att bli så basisk i kroppen som det bara går, min kropp är tyvärr väldigt sur och är svår att "basa". En basisk kropp är mer syresatt än en sur kropp. Det var nyligen ett program på TV om det här med bla en proffessor som pratade om detta.

I alla människokroppar finns det dagligen celler som skulle kunna slå sig ihop och bilda cancertumörer. Att de inte gör det beror på att våra kroppar är duktiga på att städa bort dem. En aspekt som gör det svårt för cancer att etablera sig och utvecklas är att kroppen är basisk. Cancercellerna misstar nämligen då syremolekylerna för att vara sockermolekyler. Cancer älskar socker! Däremot så vet man att syremolekyler hjälper till att ta död på cancerceller. Jag jobbar på med att bli basisk. Verkar som vi människor har olika lätt för att vara sura och basiska. Har testat hela min familj, jag är den som är mest sur. Surprise!

Ett annat eget ansvar är att driva sin egen sjukvård. Jag har många gånger under den här tiden fått ligga på, tjata och kontrollera att rätt saker sker. Inte helt lätt alla gånger. Jag har fått mycket stöttning av mina nära och kära som alltid ställer upp. Min man läser och tar reda på väldigt mycket, tolkar och ställer helt andra frågor när vi är hos doktorn. Han är ett otroligt viktigt stöd för mig!

Imorgon åker vi till läkaren, idag jag har ångest och en stor klump i magen.

L


2012-11-19

Kvällstankar

I ikväll har stora P och lilla E varit på Nitro Cirkus i Globen tillsammans med P´s bror. Jag passade då på att få lite kvalitetstid med dottern. Hon fick välja aktivitet och det blev hemmakväll med mamma, hyrfilm och varma mackor. Först pratade vi om bio men jag är glad att det blev en hemmakväll tillsammans i soffan. Det är inte så ofta som vi är hemma bara hon och jag utan pappa och lillebror. Sedan kom de hem, lilla E full av intryck med en svag doft av avgaser i sitt mjuka hår. När han skulle sova var det svårt att varva ned. Vi har pratat om motorcyklar, skateboardtricks och en man som flög genom luften i sin rullstol. För att varva ned läste vi tillslut lite Harry Potter.

När vi läst färdigt pratade vi om kärlek och hur det är att älska. Är det skillnad på kärlek till sina barn, föräldrar och sin man? Försökte förklara så gott det går för min filosofiska lillunge. Tillslut somnade han medan jag låg kvar en stund bredvid och lyssnade på hans andetag. Fina du, hoppas du känner ända in i benmärgen hur mycket jag älskar dig!

Känner barnen att det är något på G? Gick in för att säga godnatt till min tonåring. Hon kändes liten och mammig ikväll. Ville ha en lång kram, att jag skulle lägga mig ned och prata en stund. Att jag skulle släcka lampan innan jag gick ut. Som jag gjorde förr. Kan hon känna att det finns så mycket mer bakom "jag älskar dig gumman" just nu?

Det är väldigt svårt att leva med en så ostadig matta framför fötterna som jag har. Jag har inte tillryggalagt tillräckligt med distans till det jag varit med om sedan februari. Vet inte ens om det är så att jag ska behöva hamna i stormens öga igen.

På onsdag ska jag till läkaren för undersökning av såret och ev biopsitagning. Just nu vill jag egentligen bara stoppa huvudet i sanden och vänta ut stormen.

Imorgon är en ny dag,

L




2012-11-17

Ikväll firar vi

Nu ska jag ställa mig i köket och göra klart det sista inför kvällens partaj. Vi har en fru, mamma och mormor att fira här ikväll. Hon fyller jämnt och ska hyllas med pompa och ståt. Min mamma är en av de där mammorna som finns i vått och torrt, i nöd och lust. Kvällens middag:

Förrätt
Västerbottenspaj m röd caviar, gräddfil & rödlök

Varmrätt
Helstekt fläskfilé, sås provencale & pressad potatis

Efterrätt
Chocolate meringue pie m frukt & lättvispad grädde

Hoppas ni får en härlig lördagskväll med nära och kära

L

Varför?

Varför är ett ord jag har svårt att förhålla mig till. Ibland är det bra att vi stannar upp och funderar över varför. Varför det blev som det blev, varför sa någon si eller så. Men varför kan också vara så otroligt dränerande. Göra oss till offer för omständigheter. Skapa maktlöshet, kraftlöshet, ånger, dåligt samvete, sorg och ilska.

Just nu hoppas jag slippa ställa frågan varför...

L



2012-11-12

Vardagen

Tänk så viktig vardagen helt plötsligt kan bli när man står inför nya livssituationer. Att på morgonen få lägga sig försiktigt bredvid barnen och ta in deras väsen och närvaro. Inte som förut, smeka och lukta och gosa. Utan mer försöka känna in hela dem och ställa det utanför min egen upplevelse och bild av mina barn. Hur är de som människor? Vad av mig finns det i dom? Om allt inte går som det ska, finns jag kvar i mina barn då? Det smärtar och är otroligt svårt att våga möta mig själv i dessa svarta destruktiva tankar. Stunden blir lite som att jag med hjälp av mina barn försöker programmera om min kropp till att bli frisk. Att ge den kraften att hela sig själv och ge mig mer tid med mina barn.

Jag vet! Jag vet att jag än inte har fått ngt svar på om det är en ny tumör. Men hur ska jag förbereda mig? Hur ska jag tackla allt om jag ställs inför en ny motgång? Har jag kraften? Det enda jag vet är att jag inte är färdig! Men är det jag som får bestämma det? Ligger makten hos mig?

Fånga dagen har fått en helt ny innebörd....

L


2012-11-10

Den gamle och jag

I somras träffade jag en man. En fantastisk herre. Våra vägar korsades för en liten stund på Radiumhemmet. Där i ett ganska tråkigt väntrum hann vi få en glimt av varandras liv och tankar. Du fina man finns fortfarande kvar i mitt minne som en pärla, en urkraft och en stor förebild. Tänk om det är så att alla möten i våra liv är förutbestämda och har en mening? Var det så att vi skulle träffas en liten stund för att du skulle ge mig rätt perspektiv?

87 år hade du trampat hittills på denna jord. 87 år! Tanken svindlar. Att samspråka med dig var som att prata med en mycket ung och skojfrisk pojke. Vi pratade om varför vi var på Radiumhemmet men kom snabbt över på våra liv och ålder. (Märkligt hur annorlunda det kan vara där i "cancerland") Du spände ögonen i mig och frågade "hur gammal har du tänkt att du ska bli flicka lilla?" Som om jag hade tänkt på det, hade inget svar att ge dig. Kände mig ledsen och tänkte att det är ju inte upp till mig just nu. "Du måste bestämma dig! Själv ska jag bli 97! Förstår du, 97. Det är bara att bestämma sig. Så vad säger du?" Kände att jag inte kunde vara sämre så jag bestämde mig där och då: 95! Så kom igen nu, nu ser jag väl till att jag blir 95! Om inte annat för att hedra det fantastiska möte som inträffade där i cancerland på Radiumhemmet en solig dag i juni.

Hoppas ni har fångat dagen idag, imorgon kommer en ny
L



Den finaste platsen på jorden

Hemligheter

Det är svårt det här med familjen. Vem ska få vara invigd? Efter avslutad strålbehandling så har det varit "faran är över" känsla hos alla nära och kära. Själv har jag mått skitdåligt. Gått och funderat på om jag kan vara säker. Är jag över på andra sidan? Klarade jag mig? Vad hände egentligen?

Och nu då? Det här nya såret. Vilka ska få veta? Vem ska bjudas med att åka berg- och dalbana den här gången? Orkar inte! Just nu är det jag, mannen, syster och vännen som vet. Jag är lättirriterad, snäsig och faktiskt inte speciellt trevlig. Oron river och drar i mig. Ser hur barnen undrar över varför jag är så arg.

Mamma och pappa är på besök. Vill inte att de ska veta. Tror inte att de klarar av det. Det kan ju faktiskt vara så att det inte är något att oroa sig över. Det kan vara så att jag gör en biopsi och får besked att det inte är cancer den här gången.

Visst kan det väl vara så?
L

Att leva i limboland

Våren och sommaren har varit mycket tuff med operationer och strålning i flera veckor. Efter det har jag tampats med svårläkta brännsår på huden som har smärtat mycket. Det är frustrerande för mig att det går så sakta. Jag vill vara frisk och lägga allt detta bakom mig. Låtsas som om det aldrig hände.

Men hur ska jag kunna det? Det här har skakat mig in i min innersta trygga kärna. Någon ryckte bort min framtid som låg framför mina fötter. Vartenda steg är ett steg i ingenmansland. Jag vill inte vara förändrad. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka. Jag var lycklig då!

Spelar charader för nära och kära. När alla åkt till jobbet och skolan så säckar jag ihop. Är så trött. Visste inte vad trötthet var innan det här hände. Kan inte visa dem hur trött jag är. Då ser jag deras oro och hur de liksom börjar vakta på mig och tassa runt mig. Vill inte ha det så. Vill att de ska vara glada och fulla av tillförsikt.

Själv skakar jag i mitt inre, har svårt att andas, ångest som river mig. Vad innebär detta nya sår? Det sår som bara jag och min man vet att jag har. Är det en ny tumör? Orkar inte! Vill inte! Snart ny biopsi, ny väntan och nya besked. Jag kan bara hoppas och be till högre makter att det inte börjar om....

Var rädda om varandra
L

2012-05-29

Hur kommer det att bli?

Ligger här och funderar på allt det som jag inte vet och som jag heller inte vet om jag vill ha svar på. Scanningen av min kropp visade att jag just nu inte har några fler metastaser i kroppen. Detta fick mig att dansa av glädje i fredags.

Det är tur att jag tar in lite i taget. Först några dagar senare orkade jag ta till mig och fundera över det läkaren sa. "Om det finns små cancerceller som sitter någonstans i kroppen så syns de inte. Det finns idag ej heller några säkra sätt att se om du har cancer i blodet". Cancer i blodet är inte samma sak som leukemi. Utan i det här fallet så fungerar blodet bara som ett transportsystem tills de eventuella cancerceller som finns eventuellt klumpar ihop sig och hittar något organ att slå sig till ro i. FAAAAN!!!!

Hur ska jag ta hand om min kropp på bästa sätt så att dessa cancerceller inte trivs och så att mina friska celler orkar göra sitt jobb och städa undan dem?

HUR?

2012-05-28

Strålning

Imorgon ska jag och min man träffa en läkare på Radiumhemmet. Att helt plötsligt tillhöra den delen av Karolinska gör cancern skrämmande verklig. Där är bara de som är riktigt sjuka, eller? Jag har känt mig priviligerad som hittintills bara har varit på "vanliga" Karolinska och gjort operationer.

Jag ska vara helt öppen: strålningen skrämmer skiten ur mig! Att ligga själv i ett rum som stängs med en tung ståldörr. Att bli strålad och eventuellt få brännskador som följd! Att veta att mitt skelett kan trasas sönder av strålningen så att jag om 10-15 år har delar i kroppen som helt enkelt vittrar sönder! Att veta att den dödar alla celler, sjuka som friska!

Jag vill inte ha cancer!

2012-05-23

Min arga dag

Vaknade i morse och kände att allt var fel! Jag har hela tiden försökt att vara lugn och positiv, både för min egen skull men även för barnens. Idag har det inte funkat. Det är så otroligt frustrerande att gå omkring med cancer. Vad händer i min kropp? Sprider det sig? Vilken prognos har jag för att överleva (vilket jag inte vill veta)? Mycket av ilskan idag kom sig nog av nervositet eftersom jag idag skulle in på en sk PET scanning. Denna scanning kommer att  visa om och var det finns ev cancer i min kropp. Kan jag våga hoppas att den här operationen som gjordes sist fick bort det sista och att jag nu kan påbörja en resa mot att, genom bla strålning, bli frisk? Att inte våga hoppas är fruktansvärt jobbigt!

Ikväll har jag dåligt samvete över hur jag snäst och varit kort mot mina nära. Men det är så hemskt att känna att jag är beroende av hjälp, inte kan gå till jobbet, inte "kvalar" in bland de friska hos kompisar, nära och kära. Hur alla månar, frågar och ser på mig med sökande blick för att se hur jag mår. Det är fantastiskt med all denna omsorg, men idag har den gjort mig arg. Förlåt alla, jag är inte arg på er utan på den sjukdom som gör att mitt liv ser ut så här just nu!

Tårarna och sorgen ligger och spränger i min bröstkorg, trycker över mina lungor så det känns tungt att andas, men kinderna förblir torra....... Känns som ett tryck som vill spränga mig inifrån.

Kram

L

2012-05-22

Skräckupplevelse

Idag har jag varit på Karolinska, fick veta att jag inte har sjukhussjukan, infektionen är av hudbakterier. Mina eller ngn annans. Doktorn berättade att det är ca 30% av alla som opereras som drabbas.

Vid undersökningen bestämde hon att vi skulle ta bort två "häftklamrar" för att öppna och se om det var sårvätska eller var som gjorde svullnaden. Ljumsken och en bit upp på magen var svullet, blågrönlilarött och mkt spänt och ömt. Som om jag skulle ha fått en rejäl spark!

En stor spruta med bedövning stacks in, AJ! Sedan bort med metallclipsen. När de väl var borta så fullkomligt forsade det ut sårvatten som samlats där. Hon sa att det var ovanligt mkt. Det kändes ungefär som när vattnet gick när jag födde mina barn. Sedan ägnade sig doktor och sjuksköterska åt att trycka ut så mkt vätska som möjligt - själv ville jag skrika, gråta, bitas och sparkas - gjorde förstås ingetdera...

Doktorn sa att jag har hög smärttröskel och borde ha känt mer smärta tidigare, alltså inte så positivt m hög smärttröskel i det här fallet. Ikväll känner jag mig sådär tom i magen som man gör när man precis har fött barn. Konstig känsla.

Metallclipsen och scanningen i magnetkamera? Ja, nu borde ju clipsen sitta längre pga av att läkeprocessen inte kommit igång när det är infekterat. Men de måste bort för att jag ska kunna göra min scanning och de vill inte skjuta på den. Så på onsdag innan jag scannas tas de bort och ersätts av tejp. Hade det inte varit bättre att sy? Det känns som att jag själv skulle behöva vara den som har koll på allt i förväg. Vara den som är mest påläst. Jag har många gånger hört människor säga "man behöver vara frisk för att orka vara sjuk", börjar förstå innebörden av detta nu.

Jag är orolig för att den här infektionen ska göra så att strålningen skjuts upp och jag inte ska få åka till Gotland i juli! Längtar så fruktansvärt och känner att det är viktigt för mig och familjen att något får vara som vanligt i allt det här.

Kram

L

En fin bild som jag inte kommer ihåg var jag hittat som påminner mig om Gotland

2012-05-20

Berg- och Dalbana

I onsdags fick jag åka hem från KS. Det var väldigt skönt att komma hem till välbekanta ljud, dofter och egna sängen. Det första jag gjorde var att pussa och krama barnen och känna deras härliga doft!
I torsdags så vaknade jag pigg och glad! Under dagen satt jag och filosoferade med en av mina bästa vänner och vi tog även en kort och långsam promenad tillsammans. På eftermiddagen kom syster yster med familj och vi käkade mat ihop. Väldigt trevligt. Allt eftersom dagen gick blev jag bara tröttare och tröttare och mer och mer svullen runt operationsingreppet. När jag skulle gå och lägga mig var det mkt spänt, svullet och rött. Jag hade även hög feber som inte gick ned av tabletter.

Fredagmorgon ringde min konktaktsköterska och undrade hur jag mådde. Berättade för henne och sedan blev det färd tillbaka till KS för träff m doktorn. Fick penicillin och hon tog en odling på huden. Jag fick sedan gudskelov åka hem igen! Sedan har jag legat här och varit mkt hängig. Igår satte jag på ett spriomslag som faktiskt gjort susen! Fram till i kväll....

Så i morgon är det tillbaka till KS för kontroll hos doktorn. Bara jag inte har fått sjukhussjukan....

Ska även fråga hur hon tänkte när hon "häftade" ihop mitt såt med metallclips istället för att sy. Jag ska nämligen göra en scanning på onsdag för att se om de finns cancer någonannanstans i min kropp och då får man inte ha några metallföremål på sig....

Har varit ledsen ikväll, det frestar på humöret när febern kommer tillbaka. Det var så skönt i morse att vakna och känna sig pigg. Det gjorde mig hoppfull!

L

Bild från vår härliga Irlandsresa


2012-05-15

Efter operation

Idag mår jag så mycket bättre än igår! Mådde illa hela kvällen och kunde inte äta. Den här operationen är ändå mkt lättare att vakna upp från. Förra gången jag opererades så hade jag sådana smärtor. Det här har varit ett snällare ingrepp. Nu börjar den jobbiga väntan på svar. Varför måste det ta 3-4 veckor innan jag kan få svar på om det finns cancer även i de här lymfkörtlarna? Borde det inte anställas fler människor då? Även läkaren beklagar detta och önskar att det ska går fortare. Hur ska vi kunna ligga steget före cancern när det tar sån tid? Hur ska jag kunna hålla mig lugn och inte oroa mig under tiden? Känns tungt. Vet nu att jag ska få strålning som börjar om 4 veckor. Jag ska strålas 5 dgr i veckan i 5 veckor, känner mig rädd. Hur ska kroppen klara det, kommer jag få brännskador eller inte?

Nästa vecka ska jag in och scanna hela kroppen för att se om det finns cancer någonstans som de inte har hittat.

Tänk om jag bara kunde rymma från alltihop, resa långt bort och aldrig mer återvända......


L


2012-05-13

Karolinska

Nu är det sen kväll. Dagen har gått fort, vi har ätit lunch och fikat ute, jag har fixat saker inför sjukhusvistelsen och pussat på mina barn.

Nu ligger jag här i sängen. Här är tyst och jag har bara mig själv att tänka på. Försöker känna efter hur jag mår. Känner mig lugn och trygg. Idag är jag stark! Längst inne i mig ligger ett litet skräckslaget knytte, jag vill inte att det ska ta för stor plats. Det är otäckt att ha cancer men jag ÄR inte cancer. Jag vill bejaka det roliga och värdefulla i mitt liv! Störst av allt är kärleken.... det är den som ska få ta plats och fylla mig, trösta mig, ta hand om mig och göra mig trygg.

I morgon är en annan dag, men idag har jag haft en fin dag med nära och kära! Ni hjälper till att bära mig genom det här! Älskar er alla!

L

Cliffs of Moher, Ireland

Insikt

Igår var jag på en väldigt bra föreläsning om mat, stress och cancer. När jag sitter där och lyssnar är det ett ord som fastnar i mig hela tiden: metastaserad cancer.

Tillslut slår det mig, det som jag inte velat ta in eller tänka på: min cancer är metastaserad! Det skär och sliter i mitt inre. Vill springa därifrån! Sitter kvar och lyssnar. Det slår mig; hur många av oss som sitter här är drabbade, hur många av oss känner just nu som jag?

Jag vill lägga mig ner och gråta. När finns det plats att tänka och känna när livet pågår för fullt runt omkring mig? Det kanske är bra?

I kväll åker jag till sjukhuset men idag ska jag njuta dagen med mina barn och min man!

L

2012-05-10

Operation

Jag ska opereras igen på måndag. Idag är jag förkyld. Dottern har halsfluss, har jag blivit smittad? Tänk om jag inte får operera mig? Jag har redan väntat på en operationstid pga att kirurgen som ska operera har många patienter. Det är tryggt med en kunnig kirurg men väntan är jobbig. Varenda dag, timme, minut och sekund går jag omkring med cancer i min kropp. Sprider den sig? Håller den sig stilla?

L

2012-05-09

Mitt Mobila Fängelse

Jag skulle vilja sätta på mig mina vackraste sommarkläder och åka glad och lycklig till ett varmt, soligt land med glittrande vatten. Men vad hjälper det? Det går inte att gömma sig, resa bort eller tro att jag på ngt annat sätt kan undkomma. CANCER.

Jag är ändå den som går lugn medan de runt mig rasar och gråter. Idag åkte jag förbi kyrkan och då flaggades det på halv stång. Kände hur magen vändes sig inuti mig och skräcken tog tag.

Hur vet jag om jag kommer att klara mig? Hur vet jag om jag är en av dem med oändliga krafter och en vilja av stål? Hur vet jag?

L

2012-05-08

Ett Annat Liv

Det känns som det har passerat en evighet sedan sist. Vad som var viktigt då har idag hamnat i bakgrunden av mitt liv. Idag lever jag ett liv med cancer.

L